Ett rekordkraftigt utbrott

På denna veckas bild ses en ljuskälla som långsamt tynar bort. Vad var det som hände?

Bildserien togs i optiskt ljus med ESO:s Very Large Telescope och visar hur gammablixten GRB 221009A blir svagare under en period av drygt två veckor. Gammablixtar hör till de ljusstarkaste fenomenen vi känner till i universum, och GRB 221009A är den hittills ljusaste som astronomerna har sett.

Utbrottet registrerades i oktober 2002 av ett flertal gammastrålningsteleskop, som NASA:s Swift och Fermi, liksom ESA:s INTEGRAL. Några få timmar efter utbrottet kunde instrumentet X-shooter på ESO:s VLT ta ett spektrum som gav den första avståndsuppskattningen till objektet: 2 400 miljoner ljusår. Tack vare denna siffra kunde ett forskarlag under ledning av Daniele Bjørn Malesani (Radbouduniversitetet, Nederländerna, och DAWN/Niels Bohrinstitutet, Danmark) konstatera att källan låg långt bortom Vintergatan, men närmare än de flesta andra gammablixtar.

Med avståndet känt kunde den absoluta ljusstyrkan beräknas, och det visade sig att detta var den mest intensiva gammabilixten som astronomerna har kunnat mäta. Det är också det ljusaste som någonsin har setts från jorden under de 55 år som gammastrålningssatelliter funnits. Enligt Malesanis forskarlag kan så närbelägna och ljusstarka gammablixtar observeras bara en gång vart tusende år.

Ett forskarlag under ledning av Andrew Levan (också vid Radbouduniversitetet) observerade samma utbrott med James Webbteleskopet (JWST) vid längre våglängder. Genom att kombinera X-shooters spektrum med JWST-data kan en fördjupande studie av utbrottets egenskaper göras.

Gammablixtar varar från några millisekunder till flera timmar (GRB 221009A varade i cirka 10 timmar). Efter det initiala utbrottet i gammavåglängder återstår en efterglöd vid längre våglängder i optiskt och infrarött. Även denna falnar snabbt vilket gör att astronomerna måste skynda sig för att kunna observera dessa svårfångade efemära fenomen.

Länkar