Fjärran stjärnor och galaxer ligger utströdda över denna bildruta, en långexponering tagen med kameran WFI (Wide Field Imager) på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid La Silla-observatoriet i Chile.

Bilden fångades som en del av kartläggningen COMBO-17 (Classifying Objects by Medium-Band Observations in 17 filters), ett projekt som avbildade fem små områden på himlen i 17 olika filter som var och en släpper igenom en nyans av synligt ljus. Vart och ett av synfälten i COMBO-17 motsvarar samma storlek på himlen som fullmånen. De har avslöjat gigantiska mängder av avlägsna objekt – och visar hur mycket på himlen som ännu väntar på att upptäckas.

På bilden syns ett område som tidigare undersökts som en del av projektet FORS Deep Field (FDF). Då synades olika delar av himlen djupt och i detalj med spektrografen FORS2 som för närvarande finns på ESO:s jätteteleskop VLT vid Paranalobservatoriet i Chile. Dessa WFI-bilder använde dock långt fler filter än FDF-projektet gjorde, och tittade på större fläckar på himmelskartan. Bilden ovan är ett exempel.

Dessa små små titt in i universum har avslöjat tiotusentals avlägsna stjärnor, galaxer och kvasarer som tidigare legat dolda för vår syn, och som nu har kunnat användas för att undersöka gravitationslinsning och hur fördelningen av den mörka materian i galaxer och galaxhopar ser ut.

Den här flygbilden på bergtoppen Cerro Armazones, tagen av ESO:s fotoambassadör Gerhard Hüdepohl, fångar det där underbara ögonblicket för en fotograf då allt hamnar på precis rätt plats. 

Hüdepohl är även ingenjör vid Europeiska sydobservatoriets jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) på Cerro Paranal, världens mest avancerade astronomiska observatorium för synligt ljus och flaggskepp bland ESO:s forskningsanläggningar. Hüdepohl fångade bilden från ett kommersiellt flyg mellan Antofagasta och Santiago. Kort efter att flygplanet lättade tog det den bästa möjliga resvägen för en flygbild på Cerro Armazones, och fotografen kunde knappt ha bett om bättre förhållanden för fotografiet. Hüdepohl fångade både ögonblicket och ett ovanligt perspektiv, högt över den spektakulära terrängen.

Bilden visar med otrolig klarhet Atacamaöknen och den smala stigen som sicksackar mot bergstoppen Cerro Armazones och kontrasterar med det dammiga landskapet. Här för tillfället finns en samling av olika lantmäteriinstrument, men snart blir det hem till E-ELT, European Extremely Large Telescope. E-ELT är ett 40-metersteleskop som kommer inte bara att svara på frågor inom dagens astronomi utan även lyfta upp – och förhoppningsvis även ge svar på – helt nya frågor.

Länk

• ESO:s fotoambassadörer

ESO:s kartläggningsprojekt PESSTO har tagit denna bild på Messier 74, en slående vacker spiralgalax med väldefinierade virvlande armar. Men huvudrollen i bilden spelas inte av galaxen utan ett strålande nytt inslag i galaxen sedan sent i juli 2013. En Typ II-supernova med beteckningen SN 2013ej syns som den ljusaste stjärnan nedan till vänster i bilden.

Sådana supernovor uppstår när en tung stjärnas kärna störtar samman under sin egen vikt alldeles i slutet av stjärnans liv. Denna kollaps ger upphov till en gigantisk explosion som slänger materia långt ut i rymden. Smällen kan lysa kraftigare än hela galaxen som den ingår i och kan lysa tillräckligt för att följas av observatörer under veckor eller till och med månader.

Kartläggningsprojektet PESSTO (Public ESO Spectroscopic Survey for Transient Objects, ESO:s publika kartläggning av tillfälligt ljusa objekt) har tagits fram för att studera just objekt som lyser kortvarigt på natthimlen, som just supernovor. Projektet använder ett antal instrument på teleskopet NTT (New Technology Telescope) vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile. Denna nya bild på SN 2013ej togs med NTT under kartläggningen.

SN 2013ej är den tredje supernova som har observerats i Messier 74 sedan millennieskiftet; de andra var SN 2002ap och SN 2003gd. Den rapporterades först den 25 juli 2013 av teamet bakom KAIT-teleskopet i Kalifornien, men den första bilden från innan upptäckten togs av amatörastronomen Christina Feliciano som använde den fjärrstyrda SLOOH Space Camera, som är tillgänglig för allmänheten på nätet, för att titta på galaxen under de dagar och timmar precis innan smällen.

För amatörastronomer är Messier 74 (M 74) i stjärnbilden Fiskarna ett av de svåraste Messier-objekt att få syn på, på grund av dess låga ytljusstyrka. Men för skarpsynta amatörskådare med rätt utrustning borde den ljussvaga stjärnan som egentligen är SN 2013ej vara synlig under de närmaste veckorna medan den avtar i ljusstyrka.

I denna bild, tagen med ESO:s jätteteleskop VLT vid Paranal, ser vi en liten del av en känd emissionsnebulosa som kallas NGC 6357. Den ligger omkring 8000 ljusår bort i en del av stjärnbilden Skorpionen som tyvärr inte syns från svenska breddgrader. Det röda ljuset som syns i bilden är karaktäristisk för ett så kallat H II-område, ett ställe i rymden där stora mängder joniserad och exciterad vätgas finns. 

Molnet i bilden badar i intensiv ultraviolett strålning – huvudsakligen från den öppna stjärnhopen Pismis 24, hem till ett antal tunga, unga, blåa stjärnor – som det återstrålar som synligt ljus i denna distinktiva röda nyans.

Själva stjärnhopen ligger utanför denna bild, men dess diffusa glöd lyser upp molnet till höger i mitten av bilden. Här ser vi hopens omgivande nebulosa i närbild, en nätmaska av ljus gas, mörka stoftmoln, samt nyfödda och ännu ofödda stjärnor.

Det här fotot är taget mot öster från Paranalobservatoriet, bara sekunder efter att solen hade försvunnit bakom horisonten. Solnedgångens orangea färg speglar sig i de 1,8-meters hjälpteleskopen till VLT, och den nästan fulla månen hänger över scenen. Men den här bilden är ännu mer intressant, tack vare ett astmosfäriskt fenomen som kallas för Venusbälte.  

Den grå-blå skuggan precis ovanför horisonten är jordens skugga, vilken sedan följs av en rosa färg. Det här fenomenet uppstår då rödaktigt ljus från solen sprids tillbaka i jordens atmosfär. Den här effekten kan även ses precis för soluppgången, samt under en fullständig solförmörkelse.  

Teleskopen vi ser i bilden är tre av fyra av VLT:s 1,8-meters hjälpteleskop, som huserar i dessa små och flyttbara kapslar. Dessa teleskop används bara till interferometriska observationer, då två eller fler teleskop arbetar tillsammans och skapar ett virtuellt teleskop som låter astronomerna se mycket finare detaljer än vad man skulle kunna göra med ett och ett av dessa teleskop individuellt.  

Carolin Liefke tog den här bilden då hon besökte Paranal, och lade till det till Flickr-gruppen Your ESO Pictures. Den här gruppen gås igenom regelbundet och de bästa bilderna väljs ut till att vara med i vår populära serie Veckans bild eller i vårt gallery. Carolin arbetar på Haus der Astronomie centrum för utbildning och utåtriktad verksamhet i Heidelberg, Tyskland, och är medlem i ESO:s nätverk för utåtriktad verksamhet (ESON). ESON ansvarar för att ge nyheter till ESO:s medlemsländer och andra länder genom att översätta pressmeddelanden och vara en kontaktpunkt för lokal media.

Länkar

• Haus der Astronomie
• Flickr gruppen Your ESO pictures
• ESO:s nätverk för utåtriktad verksamhet
• Carolin Liefke’s fotoström
• Den här bilden på Flickr

Spiralgalaxer är ofta estetiskt tilltalande, och sedda ovanifrån är de svårslagna. Den här bilden är ett särskilt fint exemplar: den väldefinierade spiralgalaxen (på engelska grand design spiral) Messier 100 (M 100), som ligger i den södra delen av stjärnbilden Berenikes hår. Den ligger omkring 55 miljoner ljusår från jorden.

Även om Messier 100 visar upp väldefinierade spiralarmar har den även knappt tydbara stavliknande strukturer i mitten som kvalificerar den som galaxtyp SAB. Staven är inte lätt att se i denna bild men forskare har med hjälp av bilder tagna i andra våglängder kunnat bekräfta att den verkligen finns. 

Denna detaljrika bild visar upp de egenskaper som en galax av denna typ brukar uppvisa: jättelika moln av vätgas som lyser rött tack vare att de återstrålar energin från nyfödda, tunga stjärnor; den jämna lyskraften av äldre, gulaktiga stjärnor nära galaxens mitt; och svarta strimlor av stoft och damm som slingrar längs galaxens armar.

Messier 100 är en av de ljusstarkaste medlemmarna i Virgohopen, den galaxhop som ligger närmast vår galax Vintergatan. Hopen innehåller fler än 2000 galaxer, bland dem spiraler, elliptiska galaxer och oregelbundna galaxer. Denna bild har skapats utifrån bilder tagna med instrumentet FORS på ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope) i Chile genom filter för rött (R), grönt (V) och blått (B) ljus.

Länkar

• Bilder på VLT

I den här bilden ser vi New Technology Telescope (NTT) som ligger vid ESO:s observatorium La Silla i Chile. Den speciellt formade byggnaden ser suddig ut tack vare att teleskopet har rört sig under denna 30-sekunders exponering.

En av de första saker du kanske noterar i den här bilden är att teleskopets byggnad har en underlig form, som inte riktigt liknar de vanligare runda domerna. Denna design har sedan kopierats, t.ex. av ESO:s Very Large Telescope, men då teleskopet byggdes och invigdes i slutet av 1980-talet var den banbrytande.  

NTT:s revolutionerande design är gjord för att få optimal bildkvalitet, till exempel, genom en noggrant kontrollerad ventilation, vilken kontrollerar luftflödet i teleskopet och minskar effekter av turbulens inuti teleskopet. Sådan turbulens kan ge upphov till suddiga bilder. Man kan precis ana de stora luckor som är viktiga för detta system i bilden.  

En annan detalj som var avancerad för sin tid är NTT:s spegel. Även om den 3,58 meter stora spegeln aldrig har ansetts varit speciellt stor, har den en mycket innovativ design. Den är flexibel och kan anpassas i realtid för att alltid behålla en perfekt form, så att den höga bildkvaliten bibehålls. ESO och NTT var pionjärer för den här tekniken, som kallas adaptiv optik, och som nu är standard hos moderna teleskop.  

För tillfället har NTT två instrument som astronomer kan använda: SOFI (förkortning av “Son of ISAAC”, ett instrument på VLT) som är en infraröd spektrograf och kamera, och EFOSC2, en spektrograf och kamera som är designade för att detektera svaga objekt.  

La Silla ligger i den södra delen av Atacamaöknen, 600 kilometer norr om Santiago de Chile, 2400 meter över havet.  

Bilden är tagen av Malte Tewes, en astronom vid Ecole Polytechnique Fédérale de Lausanne i Schweiz.  

Malte skickade in den här bilden till Flickr-gruppen Your ESO Pictures. De bästa bilderna från denna grupp väljs ut för att vara med i vår populära serie Veckans bild, eller i vårt galleri.

Länkar

• Malte Tewes photostream
• Den här bilden på Flickr

På den här ovanliga bilden syns Paranalobservatoriet från luften. Den togs i december 2012 av Clémentine Bacri och Adrien Normier som flyger ett specialbyggt miljövänligt ultralight-flygplan [1] på en årslång resa världen runt. I bilden framträder det karga landskapets skönhet kring platsen som är hem till en av världens allra förnämaste astronomiska anläggningar, ESO:s VLT (Very Large Telescope) med dess fyra 8,2-metersteleskop på toppen av Cerro Paranal.

ESO ingår i ett utåtriktat partnerskap med projektet ORA Wings for Science, ett ideellt initiatic som ger luftburet stöd till icke-kommersiella forskningsorganisationer. De två besättningsmedlemmarna i projektet Wings for Science flög över observatorierna i norra Chile innan de lämnade Sydamerika mot Australien. Under resans gång ger man höghöjdshjälp till forskare i form av bland annat luftprover, arkeologi, observationer av biologisk mångfald och terrängmodellering i 3D.

Flygningarna ger korta filmer och otroliga bilder som används för utbildning och för att främja lokala forskningsprojekt. Världsomflygningen började i juni 2012 och avslutades i juni 2013 med landning på Paris Air Show.

Länk

[1] Ultralight-flygplanet är en Pipistrel Virus SW 80, en modell som vunnit pris hos NASA, som behöver bara 7 liter bränsle per 100 kilometer. Det är mindre än de flesta bilar.

Länk

• Wings for Science

Astronomi och teleskop kan ibland få fram barnet inuti en. Som bevis på människans nyfikenhet bygger astronomer ständigt allt större instrument på fjärran platser över hela världen,

ESO-astronomen Julien Girard knäppte det här söta fotot av sin dotter under en familjedag på Paranalobservatoriet i de chilenska Anderna. Tack vare ett perspektivets nyck ser lilla Maëlle ut att titta in i den öppna kupolen hos en av de 1,8-meters hjälpteleskopen som tillhör ESO:s jätteteleskop VLT (Very Large Telescope). Även fast det är till seriös forskning som teleskopen kan astronomer ändå ibland känna att de är som barn som leker med gigantiska "leksaker". 

Julien Girard är astronom vid ESO och en av ESO:s fotoambassadörer med bas i Chile, där han jobbar på VLT. Han är instrumentansvarige forskare för instrumentet NACO, en kamera som tillämpar adaptiv optik och som finns på VLT:s enhetsteleskop 4. Han skickade in denna bild till Flickr-gruppen Your ESO Pictures, varifrån den valdes till att bli Veckans bild hos ESO.

Länkar

• ESO:s fotoambassadörer
• Julien Girards fotoflöde på Flickr
• Flickr-gruppen “Your ESO Pictures”
• Mer om "Your ESO Pictures"

I detta foto ser vi antenner som snart ska ingå i ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array). De tre antennerna i förgrunden, samt även några av de i bakgrunden, levererades av ESO som en del av dess bidrag till ALMA. Leveransen gjordes enligt ett avtal med det europeiska AEM-konsortiet [1]. Totalt bidrar ESO med 25 av de 12-metersantennerna som ingår i ALMA. Ytterligare tjugofem 12-metersantenner levereras av den nordamerikanska partnern i ALMA och den resterande delen, en uppsättning av tolv antenner med diameter 7 meter och fyra 12-metersantenner som tillsammans utgör Atacama Compact Array, levereras av ALMA:s ostasiatiska partner.

Här ser vi antennerna vid ALMA:s driftstödcentral OSF (Operations Support Facility) som ligger 2900 meter över havet i utkanterna av de chilenska Anderna. Antennerna i förgrunden är i området som kallas AEM Site Erection Facility, där antennerna sätts ihop och genomgår stränga tester innan de lämnas över till observatoriet. Hos antennerna längre bak i bilden, som har redan överlämnats, pågår ytterligare tester eller så installeras deras känsliga mottagare. När antennerna är färdigställda transporteras de till ALMA:s driftplats, Array Operations Site, uppe på Chajnantorplatån, 5000 meter över havet. Där tillsammans med de andra antennerna blir de delar av antennuppställningen som utgör ALMA och som arbetar med några av de mest grundläggande frågorna om våra kosmiska urspung. Även när alla antenner är färdiga kommer OSF att förbli centrum för den dagliga driften av ALMA, som en arbetsplats för både astronomer och för arbetslagen som har ansvar för underhåll av observatoriet.

Vid horisonten ser man bergskedjan Anderna, där den högsta toppen tillhör den konformade vulkanen Licancabur. Licancabur markerar gränsen mellan Chile och Bolivia och dominerar landkapet i området.

ALMA är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO), som drivs av Associated Universities, Inc. (AUI), och för Ostasien av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ). Joint ALMA Observatory (JAO) ger gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.

[1] AEM-konsortiet består av Thales Alenia Space, European Industrial Engineering och MT-Mechatronics.

Länkar

• Mer om ALMA hos ESO
• Joint ALMA Observatory

Det ser kanske ut som en framtida stad från en science fiction-film som flyter högt ovanför molnen, men det är faktiskt ESO:s trotjänare, observatoriet vid La Silla. Den här bilden togs av astronomen Alan Fitzsimmons nära ESO:s 3,6-metersteleskop precis efter solnedgången. Månen ligger precis utanför bilden och badar observatoriet i ett häftigt sken som reflekteras från molnen nedanför.  

Den svaga pelaren av ljus som finns precis ovanför molnen, fortfarande upplyst av solnedgången, är det så kallade zodiakalljuset. Det orsakas av solljus som växelverkar med stoftpartiklar mellan solen och planeter. Det kan bara ses precis efter solnedgången eller precis före soluppgången, vid speciella tider på året, och bara från bra observationsplatser.  

I bilden ser vi också många teleskop. Till exempel: den stora strukturen där vägen tar slut är New Technology Telecscope (NTT). Teleskopet har, som namnet antyder, redan då det färdigställdes 1989 använt en mängd revolutionerande tekniker som adaptiv optik samt en ny åttakantig kupol. Många av dessa nymodigheter hos NTT användes sedan även hos ESO:s Very Large Telescope.

I förgrunden till höger finns det schweiziska 1,2-meters Leonhard Euler-teleskopet som fått sitt namn efter den Schweiziske matematikern Leonhard Euler (1707–83).

Alan lade upp denna bild på Flickr-gruppen Your ESO Pictures. Denna grupp kollas regelbundet och de bästa bilderna väljs ut till att vara Veckans bild eller läggas till i vårt galleri.

I den här elektriska bilden, tagen fredagen den 7 juni 2013, ser vi ett åskoväder över Cerro Paranal. De fyra VLT-teleskopens gigantiska domer, var och en stor som ett åttavåningshus, syns knappt alls genom den mäktiga stormen.  

Till vänster i bilden tittar en ensam stjärna fram genom den stormiga himlen. Det är stjärnan Procyon, en stark dubbelstjärna i stjärnbilden Lilla hunden.

Moln är en ovanlig syn över ESO:s Paranalobservatorium. I genomsnitt så många som 330 av årets dagar helt klara. Åskoväder är ännu mer ovanligt, eftersom observatoriet ligger på en av de torraste platserna på jorden: Atacamaöknen i norra Chile, 2600 meter över havet. Om det finns några moln över huvud taget ligger observatoriet oftast över dem. 

ESO:s fotoambassadör Gerhard Hüdepohl, en ingenjör som arbetat på Paranal i 16 år, hade bara sett åska en gång tidigare här - så han tog sin kamera och gick ut för att fånga den här unika bilden.

I en ovanlig ny video får man en titt på hur en supernova-explosion i galaxen NGC 1365 blir ljusare för att sedan blekna igen. Supernovan, som fått beteckningen SN 2012fr, upptäcktes av den franske astronomen Alain Klotz den 27 oktober 2012. Den unika filmen skapades av bilder som fångades av det lilla robotteleskopet TAROT vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile.

Supernovor är det som syns av vissa typer av stjärnors explosionsartade och kataklysmiska död. En supernova kan under flera veckor lysa starkare än hela galaxen som den ligger i. Sedan lyser den allt svagare och försvinner ur sikte. 

Supernovan 2012fr [1] upptäcktes av Alain Klotz under eftermiddagen den 27 oktober 2012. Då höll han på med att mäta upp ljusstyrkan hos en ljussvag variabelstjärna (en stjärna som varierar i ljusstyrka) i en bild från det fjärrstyrda teleskopet TAROT (Télescope à Action Rapide pour les Objets Transitoires) vid ESO:s observatorium La Silla. Han la märke till att ett nytt objekt fanns på bilden som inte syntes på en bild som togs tre dagar tidigare. Efter att ha kollat med astronomer vid teleskop över hela världen kunde objektet bekräftas som en supernova av Typ Ia.

Somliga stjärnor bor ihop med en annan stjärna och kretsar kring en gemensam tyngdpunkt. I vissa fall är en i paret en mycket gammal vit dvärgstjärna som stjäl materia från sin sambo. Vid någon tidpunkt har den vita dvärgen lagt beslag på så pass mycket materia att den blir instabil och exploderar. Detta kallas en Typ Ia-supernova.

Sådana supernovor har blivit mycket viktiga så de ger det mest pålitliga sättet att mäta avstånd till mycket avlägsna galaxer i det tidiga universum. Bortom vårt närområde i rymden behövde astronomer hitta mycket ljusstarka källor med förutsägbara egenskaper som kunde fungera som vägmärken i arbetet att kartlägga hur universum expanderat under dess historia. För detta är Typ Ia-supernova som klippt och skurna. Ljuset från dem ökar och minskar på nästan samma sätt för varje explosion. Det var mätningar av avstånd till Typ Ia-supernovor som ledde till upptäckten att universums expansion accelererar, och arbetet med det tilldelades Nobelpriset i fysik 2011.

Värd för denna supernova är den eleganta stavspiralgalaxen NGC 1365 (se även potw1037a). Den ligger omkring 60 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Ugnen (Fornax på latin). Bland galaxerna i Fornax-galaxhopen är den med en diameter på 200 000 ljusår i en klass för sig. En jättelik, rak stav syns i mitten av galaxen och innehåller även galaxens kärna. Den nya supernovan är lätt att få syn på strax ovanför galaxkärnan i mitten av bilden.

År 2012 upptäckte fler än 200 nya supernovor, varav SN 2012fr är en av de ljusstarkaste. Supernovan uppdagades då den ännu lyste svagt den 27 oktober 2012, och blev sedan ljusast den 11 november 2012 [2]. Då kunde den ses som en ljussvag stjärna i medelstora amatörteleskop. Video sammanställdes utifrån en serie av bilder av galaxen som togs under en tremånadersperiod mellan upptäckten i oktober fram till mitten av januari 2013.

TAROT är ett robotteleskop med 25-centimeters spegel som har förmågan att röra sig mycket fort och påbörja en observation efter bara en sekund. Det installerades vid La Silla-observatoriet 2006 med syfte att registrera kosmiska gammablixtar. Bilderna som avslöjade SN 2012fr togs med filter för blått, grönt och rött ljus.

Noter

[1] Supernovor betecknas med upptäcktsåret följt av en bokstavskombination som bestäms av upptäcktsordningen det året. Det är med andra ord ren slump att denna supernova som upptäcktes av ett franskt astronomteam fick ett namn som slutar med "fr".

[2] Vid den här tiden hade den magnitud 11,9. Det är ungefär 200 gånger för ljussvagt för att se med blotta ögat även under en mörk och klar natt.  Men om man hade kunnat se supernovan när den var som ljusast och vår stjärna solen samtidigt vid samma avstånd hade supernovan lyst hela 3 miljarder gånger starkare än solen.

Länkar

• Video: TAROT upptäcker en ljusstark supernova i NGC 1365
• Video: TAROT upptäcker en ljusstark supernova i NGC 1365 (klipp)

Kontakter

Alain Klotz
Institut de Recherche en Astrophysique et Planetologie
Toulouse, Frankrike
Tel: +33 05 61 55 66 66
Epost: alain.klotz@irap.omp.eu

Richard Hook
ESO, pressansvarig för La Silla, Paranal, E-ELT & kartläggningsteleskop
Garching bei München, Tyskland
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
Epost: rhook@eso.org

Ibland bjuds fotografer och astronomer på något utöver det vanliga. Just nu är våra himlar vittne till ett fenomen som kallas syzygy - när tre eller fler himlakroppar samlas på nästan samma läge på himlen. När dessa dessutom har samma ekliptiska longitud, som det heter, kallas detta en nära trippelkonjunktion. Det handlar givetvis bara om ett perspektivets nyck, men det är inte mindre spektakulärt för det. I det aktuella fallet handlar det om tre planeter och det enda man behöver för att ta del av showen är en klar horisont efter solnedgången.

Det var just det som ESO:s fotoambassadör Yuri Beletsky fick uppleva söndagen den 26 maj då han fick syn på fenomenet från ESO:s La Silla-observatorium i norra Chile. Ovanför teleskopens runda kupoler trädde efter solnedgången tre av solsystemets planeter fram: Jupiter (ovan), Venus (nedan till vänster) och Merkurius (nedan till höger), alla tre upptagna med sin kosmiska dans. 

Sådana hår planetsamlingar på himlen äger bara sällan rum. Den senaste gången var i maj 2011 och nästa blir först i oktober 2015. Denna himmelska trekant var som bäst under sista veckan i maj men du kanske fortfarande kan få en skymt av de tre planeterna som bildar ständigt nya mönster med varandra under sina färder över himlen.

Länk

• Bild: Tre planeter dansar över La Silla (med etiketter)

Vid första anblicken kanske den här suggestiva bilden ser ut som vågorna från en sten som kastas i en sjö. Men det vi ser är faktiskt resultatet av stjärnornas rörelse över himlen, samt några trick från en duktig fotograf. Bilden är tagen från Cerro Armazones, en bergstopp 3060 meter över havet, som ligger i mitten av Atacamaöknen i de chilenska Anderna.

De långa strecken är stjärnspår som var och en visar en enda stjärnas väg över den mörka natthimlen. Genom att låta kamerans slutare vara öppen under en lång tid avslöjas stjärnornas rörelser, som annars är omöjliga att se med blotta ögat. Exponeringstider på 15 minuter är tillräckliga för att ta sådana här bilder. I det här fallet kombinerade fotografen flera kortare exponeringar för att skapa denna imponerande bild. Med ett vidvinkelobjektiv kunde både den södra himmelspolen (till höger) och ekvatorn (under det lilla tornet) få plats i samma bild. 

Det otroligt stora antalet stjärnspår i bilden visar också vilken fantastisk observationsplats Cerro Armazones är: atmosfären är mycket klar och det finns inga ljusföroreningar tack vare att bergstoppen ligger väldigt avsides. Detta är några av anledningarna till att denna plats har valts ut för att bli hemvisten för världens största öga mot himlen, det kommande European Extremely Large Telescope (E-ELT).

Även den vanaste astronomen lockas att ta lite tid ledigt från arbetet och bara stanna och stirra upp mot den södra stjärnhimlen i all sin prakt. Den här bilden är en självporträtt tagen av astronomen Alan Fitzsimmons, som tog den mellan observationspass vid ESO:s La Silla-observatorium.

Detta slående fotografi visar upp kontrasten mellan en enkel, stillsam och mörk figur på jorden och den lysande och ljusa stjärnspäckade himlen. Himlen i bilden domineras av det vidsträckta ljusa färgstänket från stjärnorna och stoftmolnen som utgör mitten av vår hemgalax, Vintergatan.

ESO:s observatorier ligger mycket glest bebodda trakter i Atacamaöknen i norra Chile. Här är nätterna mycket mörka och väderförhållandena extremt klara, och båda faktorer bidrar till att här kan göras observationer av högsta kvalitet.

La Silla är ESO:s första observatorium och invigdes 1969. Det är hem till ett antal teleskop med spegeldiameter på upp till 3,6 meter. Med fler än 300 stjärnklara nätter varje år är La Silla en utmärkt plats för avancerad observationsutrustning. Det är också ett fantastiskt ställe att bara stanna till och titta upp mot himlen.

Alan skickade in denna bild till Flickr-gruppen Your ESO Pictures. Bilder från gruppen väljs ut regelbundet för att visas som Veckans bild eller i vårt bildgalleri.

I Atacamaöknens utkanter, långt från norra Chiles ljusförorenade städer, är himlen kolmörk efter solnedgången. Det är just sådana mörka himlar som gör astronomiska observationer möjliga. Här, 2400 meter över havet, ger de klara skyarna över ESO:s La Silla-observatorium tillgång till en otrolig natthimmel. Men trots den högt belägna och torra platsen, långt från annan bebyggelse, kommer man ändå inte undan vintervädret. Till och med här kan snö täcka bergstoppen och teleskopens kupoler.

Över detta vinterlandskap från La Silla lyser Vintergatsbandet som ett brett stjärnstänk över himlen. Under den, från vänster till höger, kan man se ESO:s 3,6-metersteleskop, det 3,58-metersteleskopet NTT (New Technology Telescope), ESO:s 1-meters Schmidtteleskop, samt MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop - här med snö kvar på kupolen. Bredvid 3,6-metersteleskopet syns även kupolen för det nedlagda teleskopet CAT (Coudé Auxiliary Telescope) som numera finns i Sverige vid Lunds observatorium. Mellan CAT och NTT finns observatoriets vattentankar.

Snö över La Silla är kanske inte det man väntar sig, men ESO:s högt belägna observatorier kan uppleva faktiskt både höga och låga temperaturer, och ibland också hårda förhållanden, under hela året. 

Fotografiet togs av José Francisco Salgado, en av ESO:s fotoambassadörer.

I den här bilden ser vi en av ALMA:s två speciallastbilar, Lore. Den bär på en av de 7-meters antennerna som ingår i ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array). Lore och hennes tvillingbror Otto är två knallgula transportfordon med 28 hjul var som är specialbyggda för att flytta runt ALMA:s antenner uppe på Chajnantorplatån, 5000 meter över havet. Tack vare dem kan teleskopets uppställning av antenner ändras för att kunna genomföra de bästa observationer för ett vetenskapligt mål på himlen. Bilarna flyttar även antenner från Chajnantor ner till ALMA:s driftcentrum, som ligger på lägre höjd, när de behöver underhåll.

ALMA har en huvuduppställning på femtio antenner med diameter 12 meter. Utöver den finns även en uppställning på tolv 7-metersantenner och fyra 12-metersantenner som kallas Atacama Compact Array (ACA). Här bär Lore på en av ACA:s mindre, 7-metersantenner. Huvuduppställningens 12-metersantenner kan inte placeras närmare än 15 meter från varandra, annars skulle de riskera att slå in i varann. Den minsta avstånd mellan antenner begränsar den största formerna hos fenomen på himlen som de kan detektera. Det betyder att huvuduppställningen inte kan observera de mest utsträckta delarna av stora objekt som till exempel Vintergatans stora molekylmoln eller de närmaste galaxerna. ACA är konstruerad för att kunna hjälpa ALMA med att observera dessa stora himlakroppar. Dess 7-metersantenner kan placeras nära varandra, vilket gör att de kan mäta upp stora former i rymden som huvuduppställningen inte kan se.

De dramatiskt taggiga isformationer i bildens förgrund kallas penitentes (det spanska ordet betyder botgörare). Det är ett underligt naturfenomen som uppstår vid hög höjd, oftast bara 4000 meter eller mer över havet. De är tunna klingor av hårdnad snö eller is som pekar mot solen. De kan vara allt från ett par centimeter till flera meter höga.

ALMA är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO), som drivs av Associated Universities, Inc. (AUI), och för Ostasien av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ). Joint ALMA Observatory (JAO) ger gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.

I denna vackra bild, tagen i december 2012 ser vi antennerna som utgör ALMA, världens största astronomiprojekt. Teleskopet ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) ligger på Chajnantorplatån i de chilenska Anderna. De stora antennerna är 12 meter i diameter. De mindre antenner, 12 antenner på 7 meter, står i en klunga i bildens mitt och utgör ALMA Compact Array (ACA). När teleskopet är färdigbyggt kommer uppställningen att bestå av hela 66 antenner.

ESO har påbörjat ett utåtriktat partnerskap med projektet ORA Wings for Science, en ideell organisation som stöttar offentligt finansierad forskning från luften som en del av en årslång resa världen runt. De två medlemmarna i Wings for Sciences besättning, Clémentine Bacri och  Adrien Normier, flyger en specialbyggt miljövänlig ultralight [2] med syfte att hjälpa forskare från luften - med allt från luftprover till arkeologi, biologisk mångfald och terräingmodellering i 3-d.

Under flygningarna görs korta filmer och otroliga bilder som sedan används inom utbildning och för att främja forskning i området där de gjorts. Världsomflygningen började i juni 2012 och avslutas i juni 2013 men landning under Paris Air Show.

Noter

[1] ALMA är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO), som drivs av Associated Universities, Inc. (AUI), och för Ostasien av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ). Joint ALMA Observatory (JAO) ger gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.

[2] Ultralight-flygplanet är det av NASA prisbelönta Pipistrel Virus SW 80 som går på bara 7 liter bränsle på 100 kilometer — mindre än de flesta bilar.

Det är en dag som var som helst i världen skulle räknas som en fin, solklar dag. Men just här är det ovanligt molnigt. På Paranalobservatoriet i Atacamaöknen, en av världens torraste platserna, är det ovanligt att se moln på himlen. För många av de astronomer och tekniker som besöker platsen är detta en av de märkligaste aspekterna med att arbeta i Atacamaöknen. Denna oemotståndliga 360-graders panoramabild, som togs av Dirk Essl, uppdragstagare åt ESO, i en serie av 15 exponeringar, fångar en av de sällsynta dagarna då molnen svävar över Paranal. Ett par sköra cirrusmoln syns ovanför teleskophöljen till VLT (Very Large Telescope). Sådana moln bildas på hög höjd och består av mycket små ispartiklar.

Mindre än 10 millimeter av regn faller på Paranalobservatoriet varje är. Det är bara en av skälen till att detta 2600 meter höga berg valdes som plats för ESO:s jätteteleskop VLT. I panoramabilden syns VLT:s fyra enhetsteleskop samt i runda kupoler dess fyra mindre hjälpteleskop - en i förgrunden och tre längre bort. Spåren på marken finns för att hjälpteleskopen ska kunna flyttas till olika positioner.

Dirk skickade in bilden till Flickr-gruppen Your ESO Pictures. De bästa foton från gruppen väljs regelbundet ut för att vara med i vår populära serie Veckans bild, eller i vårt galleri.

Länkar

• Denna bild i Dirk Essls fotoflöd på Flickr
• Dirk Essls foton på Flickr
• Flickr-gruppen Your ESO Pictures
• Information om Your ESO Pictures

Denna vackra bild på ALMA visar det nya teleskopets antenner under en andlöst vacker stjärnhimmel. Den har tagits av Christoph Malin, en av ESO:s fotoambassadörer. Det är en stillbild från en av hans timelapse-videor av ALMA (som också finns tillgängliga i ann12099). 

ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array) ligger 5000 meter över havet på Chajnantorplatån i Chile. Det är världens mest kraftfulla teleskop för studier av universum som det ser ut i ljus med våglängd kring och strax under en millimeter. Här byggs ALMA färdigt under  2013, och hela 66 högprecisionsantenner kommer alla vara i drift på denna plats. 

Ovanför antennerna lyser de Magellanska molnen - det stora och det lilla - starkt på himlen. Dessa oregelbundna dvärggalaxer ligger nära vår galax i rymden, och båda är lätta att se från södra halvklotet, till och med för blotta ögat. De två små galaxerna kretsar kring vår galax, Vintergatan, och bevis finns för att de har förvrångts av Vintergatans dragningskraft då de passerat sin stora granne.

ALMA är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Japan av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ) och för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO), som drivs av Associated Universities, Inc. (AUI). Joint ALMA Observatory (JAO) ger gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.

Länkar

• ALMA: timelapse-video från 2012
• ESO:s fotoambassadörer
• Mer om ALMA hos ESO
• The Joint ALMA Observatory

Denna panoramabild, tagen av Alexandre Santerne, visar upp vår hemgalax som den ser ut inifrån. Sedd härifrån, en kall vinternatt med snö på marken på ESO:s La Silla-observatorium i Chile, ser Vintergatans skiva ut som ett gnistrande band av stjärnor som sträcker sig över himlen. Panoramabildens vida vinkel vrider Vintergatan till en båge. 

ESO:s 3,6-metersteleskop tittar upp över kullen till vänster i bilden. I teleskopet finns bland annat världens främsta exoplaneter-jägare, HARPS (High Accuracy Radial velocity Planet Searcher). Längst till höger syns det schweiziska 1,2-meters Leonhard Euler-teleskopet, som byggdes och drivs av Genèveobservatoriet.

La Silla är ett utmärkt ställe om man vill observera natthimlen i allmänhet och Vintergatan i synnerhet. För det första ligger det på det södra halvklotet, varifrån man får en bättre vy över galaxens stjärnrika mitt. Dessutom ligger det långt ifrån både ljus- och miljöföroreningar. Här på 2400 meter över havet är nätterna mörka och atmosfären klar.

Alexandre skickade in detta foto till Flickr-gruppen Your ESO pictures. Vi kollar den här Flickr-gruppen regelbundet och de bästa bilderna väljs ut till vår populära serie Veckans bild eller till vårt galleri. Sedan han skickade in sin bild har Alexandre också blivit en av ESO:s fotoambassadörer.

Det här är en vackert stjärnfylld och dynamisk bild av himlavalvet på södra stjärnhimlen som den ser ut över forskarhotellet Residencia vid ESO:s Paranalobservatorium i Chile. Bilden är tagen av ESO:s fotoambassadör Farid Char.

För att skapa stjärnvirvlarna i bilden exponerade Farid i 30 minuter, och under tiden avslöjades jordens rotation av stjärnornas synbara rörelser. I mitten finns den till synes orörliga celesta sydpolen. Till vänster och upptill i bilden uppenbarar sig Vintergatans granngalaxer, de Magellanska molnen, som större suddiga fläckar.

Under de cirklande stjärnorna ligger en mörk kupol som utgör en del av taket till Residencia-byggnaden. Detta unika halvnedgrävda hus har används sedan 2002 av forskare och ingenjörer som arbetar på observatoriet. Under dagen släpper den 35-meter breda kupolen in naturligt dagsljus in i huset. 

Här på observatoriet, 2600 meter över havet på ett berg i den karga Atacamaöknen, betalar man ett pris för de utsökta astronomiska förhållanden. Människor får möta både intensivt solljus på dagen och mycket låg luftfuktighet, och på grund av den höga höjden tappar man lätt andan. I Residenciet kan man återhämta sig och återfukta sig efter ett långt arbetspass på bergstoppen tack vare en konstgjord oas med en liten trädgård, en simbassäng som återfuktar luften, samt en lounge, matsal och andra möjligheter till avkoppling. På hotellet finns plats för över 100 personer.

Länkar

• ESO:s fotoambassadörer
• Farid Chars hemsida

I denna bild framträder galaxen NGC 4535 i stjärnbilden Jungfrun mot en vacker bakgrund av andra mer avlägsna galaxer. Galaxens runda uppsyn avslöjar att vi ser den nästan rakt ovanifrån. I dess mitt bildar galaxens stjärnor en tydlig stav, med mörka stoftstråk som vänder tvärt där staven slutar. Ett stort antal heta unga stjärnor gör att spiralarmarna lyser med en blåaktig färg. I mitten ligger galaxens bula; här är färgen snarare gul, tack vare äldre och svalare stjärnor.

Bilden togs i synligt ljus med instrumentet FORS1 på ESO:s 8,2-metersteleskop VLT (Very Large Telescope). Galaxen, som också går att se med mindre amatörteleskop, observerades först av William Herschel år 1785. Genom ett amatörteleskop ser NGC 4535 dimmig och spöklik ut. Därför fick den på 1950-talet smeknamnet "The Lost Galaxy" (den borttappade galaxen) av den framstående amatörastronomen Leland S. Copeland.

NGC 4535 är en av de största galaxerna i Virgohopen, en tung samling av så många som 2000 galaxer som ligger 50 miljoner ljusår bort. Virgohopen är faktiskt inte mycket större än den Lokala gruppen, galaxhopen där Vintergatan ingår. Ändå är den hem till nästan femtio gånger fler galaxer.

Som sitt viktigaste tillbehör har forskningsteleskopen toppmoderna kameror som tillsammans med stora speglar gör det möjligt för astronomer att fånga upp det svaga ljuset från himlakroppar långt ut i rymden. Men det går faktiskt att skapa vackra bilder utan stora teleskop och med mer blygsamma kameror.

Astrofotografer använder mindre avancerade kameror för att ta kort på astronomiska objekt, ofta i större skala än de stora teleskopens observationer. Ibland ingår landskapet i kompositionen och resultatet blir vackra vykort av universum så som det ser ut från jorden.

Veckans bild, som är ett exempel på detta, visar 3,58-metersteleskopet NTT (New Technology Telescope) vid ESO:s La Silla-observatorium. Mest tydligt framträder vår hemgalax, Vintergatan, som ett dimmigt ljust band över himlen. De mörka områden inuti Vintergatan är ställen där ljuset från avlägsna stjärnor blockeras av stoft och damm mellan stjärnorna. Här syns även Stora magellanska molnet som en suddig fläck till höger om teleskopet. Denna oregelbundna galax är en av våra närmsta grannar och en av den södra stjärnhimlens mest påfallande objekt. Den kretsar kring Vintergatan och enligt starka bevis har den förvrängts på grund av växelverkan med vår galax.

Bilden togs av Håkon Dahle, som även är en erfaren yrkesastronom. Han skickade in bilden till Flickr-gruppen Your ESO Pictures. Gruppen granskas regelbundet och de bästa väljs ut som Veckans bild eller i vårt bildgalleri.

Länkar:

• Denna bild hos Håkon Dahle på Flickr 
• Håkon Dahles foton på Flickr
• Flickr-gruppen “Your ESO Pictures” Flickr group
• Mer om "Your ESO Pictures"

Den här imponerande bilden togs av Gabriel Brammer, en av ESO:s fotoambassadörer. Den visar himlen efter solnedgången vid Paranalobservatoriet - och två kometer som just nu stryker över den södra stjärnhimlen. Nära horisonten till höger i bilden syns den ljusare av de två, komet C/2011 L4 (PAN-STARRS), som har en svans som lyser mest tack vare stoft och damm som reflekterar solens ljus. I bildens mitt, strax ovanför Paranalbergets sluttningar kan man urskilja det grönaktiga koma - gashöljet runt kometkärnan - hos kometen C/2012 F6 (Lemmon). Den har också en något ljussvagare svans. Den gröna färgen uppstår på grund av att gasen i kometens koma joniseras av solljuset. Man skulle nästan kunna tro att en tredje komet är synlig i bilden. Det ljusstarka objektet som svischar förbi mellan kometerna Lemmon och Pan-STARRS är istället ett stjärnfall: ett gruskorn som råkar ha brunnit upp i atmosfären vid precis rätt plats och vid rätt tidpunkt.

Det var från platsen för ALMA i de chilenska Anderna som ESO:s fotoambassadör Stéphane Guisard fångade denna häpnadsväckande panoramabild. Här, 5000 meter över havet på Chajnantorplatån, är förhållanden perfekt torra för detta toppmoderna teleskop, som studerar universum i ljus med våglängd kring en millimeter.

I mitten av bilden syns ALMA:s många jätteantenner. När ALMA är färdigbyggt kommer hela 54 stycken sådana stora antenner vara på plats. Ovan antennerna bildar Vintergatans mäktiga båge en storartad fond. När bilden togs låg dessutom månen nära Vintergatans mitt och skänte antennerna en nästan kuslig nattstämning. På himlen framträder även Vintergatans två största granngalaxer, de Magellanska molnen, som två lysande fläckar till vänster på bilden. Nära det Lilla magellanska molnet syns även spåret efter en ljusstark meteor.

Till höger syns några av ALMA:s mindre 7 meters-antenner - tolv sådana antenner kommer att bilda Atacama Compact array. Ännu längre till höger lyser lamporna i den tekniska byggnaden som ligger på platån. Och allra längst till höger, bakom byggnaden, ligger den mörka bergstoppen Cerro Chajnantor.

ALMA är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Japan av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ) och för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO), som drivs av Associated Universities, Inc. (AUI). Joint ALMA Observatory (JAO) ger gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.

Länkar

• ESO:s fotoambassadörer
• Mer om ALMA hos ESO
• The Joint ALMA Observatory

Den franske fotografen Serge Brunier - som är en av ESO:s fotoambassadörer - har skapat denna 360-graders panoramabild av Chajnantorplatån i Atacamaöknen. På den här platsen byggs just nu det nya teleskopet ALMA (Atacama Large Millimeter/submillimeter Array).

I panoramabilden har ALMA-antennernas former blivit en aning böjda. Ändå får man en känsla av hur det skulle vara att stå i mitten av detta imponerande observatorium. 360-gradersbilden visar dessutom hur tomt det är på Chajnantorplatån. Här uppe på 5000 meters höjd är syns bara några berg och kullar bakom antennerna.

Det är en rejäl utmaning att bygga ett så ambitiöst teleskop i en så avlägsen och sträng miljö. Men teleskopets placering på hög höjd är perfekt för astronomi i ljus med våglängd strax under en millimeter. Vattenångan i atmosfären blockerar vanligtvis sådan strålning, men luften över Chajnantor är mycket torrare och tunnare.

ALMA gjorde sina första vetenskapliga observationer den 30 september 2011 med en mindre antennuppställning. När observatoriet är färdigt kommer 50 st antenner med 12 meters diameter, samt ACA (Atacama Compact Array) som består av tolv antenner med 7 meter diameter samt fyra 12 meters antenner att fylla den stora platån. Det kommer att bli en imponerande syn! Fram tills dess dokumenterar fotografier som det här hur ett  teleskop i världsklass växer fram.

ALMA är en internationell anläggning för astronomi och ett samarbete mellan Europa, Nordamerika och Ostasien i samverkan med Chile. Bygget och driften av ALMA leds för Europas del av ESO, för Japan av Nationella astronomiska observatoriet i Japan (NAOJ) och för Nordamerika av National Radio Astronomy Observatory (NRAO). Joint ALMA Observatory (JAO) står för gemensam ledning och gemensam organisation för bygget, driftsättning och drift av ALMA.