Vad dyker upp vid horisonten? Det är ALMA!

Veckans bild ser inte mycket ut för världen, men skenet kan bedra. Långt bort i fjärran, likt pingviner hopträngda i ett antarktiskt landskap, ser vi de 66 antennerna i Atacama Large Millimeter/submillimeter Array (ALMA). Detta nätverk av antenner, som drivs av ESO tillsammans med sina internationella partners, är konstruerat för att studera strålningen från universums kallaste objekt, som enorma kalla gasmoln i den interstellära rymden.

Vid sidan av antennerna breder den vidsträckta Chajnantorplatån ut sig på 5 000 meters höjd. Det är en avlägsen plats som är en av de absolut torraste på hela jorden. Torkan gör den till en perfekt plats för att fånga svaga signaler från det kalla universat, som annars hade absorberats helt av vattenånga i jordens atmosfär.

ALMA är en så kallad interferometer där de enskilda antennerna arbetar tillsammans för att skapa ett större och kraftigare teleskop som kan se svagare objekt och mindre detaljer än de individuella antennerna. De arrangeras i olika mönster beroende på vad som ska studeras. Ju längre ifrån varandra de är, desto finare detaljer kan de se. Ju mer kompakt samlade de är, desto större är känsligheten för diffusa och utbredda objekt. På bilden är antennerna samlade i en av de mest kompakta konfigurationerna, men avståndet mellan de mest avlägsna antennerna kan vara så stort som 16 kilometer!