Pressmeddelande

Märkliga vindar avslöjar de hittills starkaste tecknen på magnetisk aktivitet på exoplaneter

2 juni 2026, Skurup

En grupp astronomer har funnit de starkaste bevisen hittills för att vissa planeter bortom vårt solsystem kan vara magnetiska. Med hjälp av Europeiska sydobservatoriets Very Large Telescope (ESO:s VLT) och Gemini North-teleskopet mätte forskarna vindhastigheterna på sju mycket heta, Jupiterlika exoplaneter. Observationerna visade att vindarna på dessa planeter troligen kontrolleras av magnetfält. Detta är den första trovärdiga mätningen av magnetism på planeter utanför solsystemet.

”Detta genombrott öppnar ett helt nytt fönster för exoplanetforskningen. Det är första gången vi kan mäta de magnetiska egenskaperna hos andra världar – ett viktigt steg mot att slutligen förstå vilka planeter som kan behålla sitt vatten och kanske till och med någon dag hysa liv som vi känner det”, säger Julia Seidel, astronom vid Laboratoire Lagrange, Observatoire de la Côte d’Azur i Frankrike och huvudförfattare till studien som publicerades i dag i Nature Astronomy.

Jordens magnetfält påverkar atmosfären på komplexa sätt och är därför en nyckel för att förstå vad som gör en planet lämplig för liv. Magnetfält finns också kring andra planeter i solsystemet, som Jupiter och Saturnus. Men under de senaste 15 åren har ingen lyckats att mäta styrkan hos magnetfältet på exoplaneter – förrän nu.

Forskargruppen försökte dock inte direkt mäta planeternas magnetfält, utan snarare deras vindar. De uppmätte vindhastigheter på sju exoplaneter kring olika stjärnor: gasjättar som Jupiter som alla är tidvattenbundna till sin moderstjärna och kretsar mycket nära den. På samma sätt som vi bara ser den ena halvan av månen från jorden vänder dessa planeter alltid samma sida mot moderstjärnan, vilket resulterar i en stekhet dagsida och en iskall nattsida. Denna temperaturskillnad skapar ett klimat som är helt olikt det på jorden, med extremt starka vindar. Vindhastigheterna på de observerade planeterna varierade från cirka 7 200 km/h till över 25 000 km/h – som jämförelse når de snabbaste vindarna på Jupiter hastigheter av cirka 1 500 km/h.

"Inledningsvis försökte vi undersöka om de atmosfäriska vindarna betedde sig på samma sätt på alla heta planeter", förklarar Seidel, som tidigare var astronom vid ESO i Chile. För sina mätningar använde teamet data dels från ESPRESSO-instrumentet på ESO:s VLT i den chilenska Atacamaöknen, dels från ett liknande instrument på Gemini North-teleskopet på Hawaii i USA (VLT är ett ESO-teleskop medan Gemini North är ena halvan av International Gemini Observatory, som delvis finansieras av U.S. National Science Foundation (NSF) och drivs av NSF NOIRLab).

När forskarna studerade hur vindhastigheterna varierade med planeternas temperaturer såg de ett mycket spännande mönster framträda: ju varmare planet, desto långsammare vindhastigheter. ”Detta är helt kontraintuitivt eftersom, allt annat lika, heta planeter har mer energi för att accelerera vindarna! Någon process måste alltså sakta ner vindhastigheterna i de varmare objekten”, säger studiens medförfattare Vivien Parmentier, professor vid Laboratoire Lagrange.

Astronomernas mest logiska förklaring av detta mysterium är närvaron av planetomfattande magnetfält, eftersom sådana fält kan fungera som en broms och sänka farten på laddade partiklar i atmosfären. Observationerna gjorde det således möjligt för forskarna att dra slutsatser om magnetfältets styrka i var och en av de studerade planeterna. De fann att fälten var jämförbara i styrka med de som finns kring planeterna i vårt solsystem: ungefär fyra gånger så starka som Saturnus eller ungefär hälften så starka som Jupiters.

Så starka magnetfält skulle kunna påverka mer än bara vindarna på dessa avlägsna planeter. ”Här på jorden känner vi till de vackra norr- och sydskenen. De bildas när partiklar från solen träffar jordens magnetfält och styrs mot polerna, där de kolliderar med gaser i atmosfären och skapar färggranna ljusfenomen i grönt, rosa och lila”, förklarar studiens medförfattare Bibiana Prinoth, tidigare doktorand vid Lunds universitet och numera astronom vid ESO i Garching, Tyskland. På de studerade exoplaneterna skulle de magnetiskt drivna norrskenen kunna vara ännu mer dramatiska. 

Astronomerna ser ivrigt fram emot färdigställandet av ESO:s Extremely Large Telescope, som kommer att kunna karakterisera inte bara stora Jupiterliknande exoplaneter utan även mindre planeter av jordens storlek, och möjligen även upptäcka gaser som ger upphov till norrsken. Prinoth avslutar: ”Jag gillar att tänka mig att vissa av dessa världar har en himmel fylld inte bara av stjärnor utan stora ridåer av färgglatt ljus som dansar över planeten, som till hälften har evig dag och till hälften oändlig natt.”

Mer information

Forskningsresultaten presenteras i en kommande artikel i Nature Astronomy (doi:10.1038/s41550-026-02870-1).

Forskargruppen utgörs av Julia V. Seidel (Europeiska sydobservatoriet, Santiago, Chile [ESO Chile]; Université Côte d’Azur, Observatoire de la Côte d’Azur, CNRS, Laboratoire Lagrange, Frankrike [Lagrange]), Vivien Parmentier (Lagrange), Bibiana Prinoth (Lunds observatorium, Avdelningen för astrofysik, Fysiska institutionen, Lunds universitet, Lund, Sverige [LU]), Thea Hood (Lagrange), Nishil Mehta (Lagrange), Brian Thorsbro (Lagrange, LU), Konstantin Batygin (Avdelningen för geologiska och planetära vetenskaper, California Institute of Technology, USA), Tristan Guillot (Lagrange), Ragnar van den Broeck (Lagrange), Florian Debras (IRAP, Université de Toulouse, Toulouse, Frankrike), Daniel D. B. Koll (Fysikskolan, Peking University), Thaddeus Komacek (Fysiska institutionen (Atmosfärs-, ocean- och planetfysik), University of Oxford, Oxford, Storbritannien [Oxford]), Hayley Beltz (Department of Astronomy, University of Maryland, College Park, USA), Emily Rauscher (Department of Astronomy and Astrophysics, University of Michigan, MI, USA), Lorenzo Pino (INAF - Osservatorio Astrofisico di Arcetri, Florens, Italien), Matteo Brogi (Dipartimento Université, IN FerraraAF di Fia di Fia, Italien; Osservatorio Astrofisico di Torino, Turin, Italien), Joost P. Wardenier (Département de Physique, Institut Trottier de Recherche sur les Exoplanètes, Université de Montréal, Kanada [iREx]), Jacob L. Bean (Department of Astronomy & Astrophysics, University of Chicago, Chicago, RE, Planet Earth, Björnex, USA) Sciences, University of California, Los Angeles, CA 90095, USA), Jean-Michel L. B. Desert (Anton) Pannekoek Institute for Astronomy, University of Amsterdam, Amsterdam, Nederländerna), Pablo Drake (Lagrange), Siddharth Gandhi (Fysiska institutionen, University of Warwick, Coventry, Storbritannien och Centre for Exoplanets and Habitability, University of Warwick, Coventry, Storbritannien), Mark Hammond (Oxford), David Kasper (Chicago), Michael R. Line (School of Earth and Space Exploration, Arizona State University, Tempe, USA [SESE]), Elspeth Lee (Center for Space and Habitability, University of Bern, Bern, Schweiz), Stefan Pelletier (Observatoire astronomique de l’Université de Genève, Versoix, Schweiz), Andreas Seifahrt (International Gemini Observatory/NSF NOIRLab, Tucson, USA), Adrien Simonnin (Lagrange), Peter Smith (SESE) och Kevin B. Stevenson (JHU Applied Physics Laboratory, Laurel, USA). 

Europeiska sydobservatoriet (ESO) möjliggör för astronomer världen över att utforska universums mysterier. Vi designar, konstruerar och driver markbaserade observatorier av yppersta världsklass – som astronomer använder för att besvara spännande och utmanande frågor och för att sprida astronomisk kunskap – och driver internationella samarbeten inom astronomin. ESO startade som en mellanstatlig organisation 1962 och har i dag 16 medlemsländer (Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike), tillsammans med Chile som värdland och Australien som en strategisk partner. ESO:s högkvarter och besökscenter med planetarium, ESO Supernova, ligger nära München i Tyskland, medan teleskopen är placerade i Atacamaöknen i Chile, en unik plats för astronomiska observationer. ESO driver tre observatorier i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope och Very Large Telescope Interferometer, liksom kartläggningsteleskop som VISTA. Vid Paranal kommer även ESO att placera och driva Cherenkov Telescope Array South, världens största och känsligaste gammastrålningsteleskop. Tillsammans med internationella partners driver ESO anläggningen ALMA på Chajnantorplatån som observerar himlen i millimeter- och submillimetervåglängder. Vid Cerro Armazones, nära Paranal, bygger vi för närvarande ESO:s Extremely Large Telescope, ”världens största öga mot himlen”. Från kontoret i Santiago, Chile, stödjer vi verksamheten i landet och samverkar med det chilenska samhället och våra samarbetspartners.

Länkar

• Forskningsartikel
• Foton på VLT
• Läs mer om ESO:s Extremely Large Telescope på vår dedikerade webbplats och i vårt pressmaterial
• För journalister: Prenumerera på pressmeddelanden under embargo på svenska
• För astronomer: Berätta om din forskning!

Kontakter

Julia Victoria Seidel
Lagrange Laboratory, Observatoire de la Côte d'Azur
Nice, France
Tel: +33 743 32 79 73
E-post: jseidel@oca.eu

Vivien Parmentier
Lagrange Laboratory, Observatoire de la Côte d'Azur
Nice, France
E-post: Vivien.PARMENTIER@univ-cotedazur.fr

Bibiana Prinoth
European Southern Observatory (ESO)
Garching bei München, Germany
E-post: bibiana.prinoth@eso.org

Bárbara Ferreira
ESO Media Manager
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6670
Mobil: +49 151 241 664 00
E-post: press@eso.org

Johan Warell (Presskontakt för Sverige)
ESO:s nätverk för vetenskaplig kommunikation
Skurup, Sverige
Tel: +46-706-494731
E-post: eson-sweden@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso2606 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.