eso1526sv — Bildrelease

Gömd i hjärtat av en jätte

1 juli 2015

Denna bild på en färgglad uppsättning av stjärnor och gasmoln fångades med kameran Wide Field Imager (WFI), som sitter på MPG/ESO:s 2.2-metersteleskop vid ESO:s La Sillaobservatoriet i Chile. Den visar en öppen hop av stjärnor som går under beteckningen NGC 2367, en yngling till stjärnhop som ligger i mitten av en enorm och uråldrig struktur i utkanten av Vintergatan.

Upptäckt i England av den outtröttliga observatören sir William Herschel den 20 november 1784, den ljusa stjärnhopen NGC 2367 ligger drygt 7000 ljusår från jorden i stjärnbilden Stora hunden. Den har bara funnits i fem miljoner år och de flesta av dess stjärnor är unga och varma, och skiner med ett intensivt blått ljus. Detta visar sig i denna nya bild i underbar kontrast med den silkeslena röda glöden från den omgivande vätgasen.

Öppna stjärnhopar som NGC 2367 är en vanlig syn i spiralgalaxer som Vintergatan, och brukar bildas i värdgalaxens yttre regioner. När de färdas runt det galaktiska centrat påverkas de av gravitationen från andra hopar, samt av de stora moln av gas som de kommer i närkontakt med. På grund av att öppna stjärnhopar bara är löst sammanbundna av gravitationen, och att de fortsätter förlora massa när en del av deras gas trycks bort av strålningen från de unga varma stjärnorna, störs de tillräckligt ofta för att få stjärnorna att röra sig bort från sina syskon. Precis som man tror att solen har gjort för länge sedan. En öppen hop förväntas generellt överleva några få hundra miljoner år innan den till slut upplöses.

Samtidigt så fungerar hoparna som fantastiska fallstudier för att studera stjärnors utveckling. Alla medlemsstjärnor föds ungefär samtidigt från samma moln av material, vilket betyder att man enkelt kan jämföra dem med varandra. Detta i sin tur gör det möjligt att bestämma deras åldrar och kartlägga deras utveckling.

Precis som många andra öppna hopar så är NGC 2367 insvept i en emissionsnebulosa, ur vilken stjärnorna som tillhör hopen en gång föddes. Resterna syns som molntussar av vätgas som joniseras av den ultravioletta strålning som skickas ut från de varmaste stjärnorna. Vad som är mer ovanligt är att när man zoomar ut från hopen och nebulosan, så avslöjas en ännu större struktur: NGC 2367 och nebulosan som omsveper den tros utgöra kärnan i en större nebulosa, vid namn Brand 16, som i sin tur utgör en mindre del av ett superskal som heter GS234-02.

GS234-02 ligger mot utkanten av vår galax, Vintergatan. Det är en enormt stor struktur som spänner sig över hundratals ljusår. Den påbörjade sitt liv när en grupp av väldigt massiva stjärnor, som producerar starka stjärnvindar, skapade individuella expanderande bubblor av varm gas. Bubblor smälter senare samman med sina grannar och skapar en superbubbla, och den korta livstiden hos stjärnorna i dess hjärta innebär att de exploderar ungefär samtidigt som supernovor, vilket ytterligare expanderar superbubblan, som då gått ihop med andra superbubblor, och då skapar detta superskal. Strukturerna som skapas på detta sätt kan bli bland de allra största som finns inuti en galax.

Detta koncentriskt expanderande system, lika gammalt som det är stort, ger oss ett fantastiskt exempel på de invecklade, ihopkopplade strukturer som formas i galaxer genom stjärnors liv och död.

Mer information

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 16 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop. VISTA arbetar i infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop och VST (VLT Survey Telescope) är det största teleskopet som konstruerats enbart för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO är en huvudpartner i ALMA, världens hittills största astronomiska projekt. Och på Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Länkar

Kontakter

Tobias Albertsson, kontaktperson för ESO:s utåtriktade verksamhet i Sverige
Max-Planck-Institut für Radioastronomie
Bonn
E-post: tobias.astronom@gmail.com

Richard Hook
ESO Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1526, som tagits fram inom ramarna för ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer som fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Robert Cumming.

Om pressmeddelandet

Pressmeddelande nr:eso1526sv
Namn:NGC 2367
Typ:Milky Way : Star : Grouping : Cluster : Open
Facility:MPG/ESO 2.2-metre telescope
Instruments:WFI

Bilder

Den färgglada stjärnhopen NGC 2367
Den färgglada stjärnhopen NGC 2367
Stjärnhopen NGC 2367 i stjärnbilden i Canis Major
Stjärnhopen NGC 2367 i stjärnbilden i Canis Major
Vidvinkelvy av himlen runt den ljusa stjärnhopen NGC 2367
Vidvinkelvy av himlen runt den ljusa stjärnhopen NGC 2367

Videor

Inzoomning på stjärnhopen NGC 2367
Inzoomning på stjärnhopen NGC 2367
Den färgglada stjärnhopen NGC 2367
Den färgglada stjärnhopen NGC 2367

Se även