eso1625sv — Pressmeddelande (forskning)

Ny bild av Orion är den djupaste hittills

Infraröda bilder från VLT avslöjar en oväntad flock av lätta objekt

12 juli 2016

ESO:s infraröda instrument HAWK-I som sitter på Very Large Telescope (VLT) i Chile har använts för att skåda djupare in i hjärtat av Orionnebulosan än man någonsin tidigare gjort. Denna spektakulära bild avslöjar cirka 10 gånger så många bruna dvärgar och ensamma planetstora objekt än man tidigare känt till. Denna upptäckt utgör en utmaning för det accepterade scenariot för Orions historia av stjärnbildning.

Ett internationellt team har använt kraften hos det infraröda instrumentet HAWK-I som sitter på ESO:s Very Large Telescope (VLT) för att producera den hittills djupaste och mest omfattande bilden av Orionnebulosan [1]. Detta har inte bara lett till en bild som är fantastiskt vacker, men har också avslöjat en stor mängd av ljussvaga bruna dvärgar och ensamma planetstora objekt.

Den berömda Orionnebulosan sträcker sig 24 ljusår inuti stjärnbilden Orion och är synlig från jorden med blotta ögat som en suddig fläck i Orions svärd. En del nebulosor, varav Orionnebulosan är en, är starkt upplysta av ultraviolett strålning från de många heta stjärnorna som fötts inuti dom, och gör så att gasen joniseras och lyser starkt.

Orionnebulosans relativa närhet till oss [2] gör den till en ideell testbädd för att bättre förstå både hur stjärnbildning går till och dess historia, och även för att bestämma hur många stjärnor av olika massor som bildas.

Amelia Bayo (Universidad de Valparaíso, Valparaíso, Chile; Max-Planck Institut für Astronomie, Königstuhl, Tyskland), en av medförfattarna till den nya artikeln och medlem i forskningsteamet, förklarar varför detta är viktigt.

– Att förstå hur många av dessa lätta objekt som finns i Orionnebulosan är väldigt viktigt för att sätta nuvarande teorier för stjärnbildning på prov. Vi inser nu att hur dessa lätta objekt bildas beror på deras omgivning.

Denna nya bild har fascinerat forskarna eftersom den avslöjar en oväntad mängd av lätta objekt, vilket i sin tur tyder på att Orionnebulosan kanske bildar proportionellt många fler lätt objekt än andra närliggande och mindre aktiva stjärnbildande områden.

När de försöker förstå processerna bakom stjärnbildning räknar astronomer hur många objekt av olika massor som bildas i regioner som Orionnebulosan [3]. Tidigare fann man att det största antalet objekt hade en massa på cirka en fjärdedel av solens. I och med upptäckten av en mångfald av nya objekt med massor mycket lägre än detta i Orionnebulosan har denna stjärnräkning nu fått ett andra maximum.

Dessa observationer antyder dessutom att antalet planetstora objekt kan vara många fler än man tidigare trott. Även om tekniken för att enkelt observera dessa objekt inte ännu existerar så syftar ESO:s framtida European Extremely Large Telescope (E-ELT), som planeras att tas i drift 2024, till att fullfölja detta som ett av sina mål.

Forskningsledaren Holger Drass (Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum, Bochum, Tyskland; Pontificia Universidad Católica de Chile, Santiago, Chile) berättar entusiastiskt.

– Våra resultat känns för mig som en blick in i en ny era av forskning om hur planeter och stjärnor bildas. Det stora antalet fritt flytande planeter som vi ser på gränsen till vad våra observationer kan göra ger oss hopp att vi med E-ELT kan upptäcka en mängd mindre, jordstora planeter.

Noter

[1] Nebulosor som den välkända Orionnebulosan kallas också för H II-områden eftersom det indikerar att de innehåller joniserat väte. I dessa enorma moln av interstellär gas pågår stjärnbildning i hela vårt universum.

[2] Orionnebulosan beräknas befinna sig cirka 1350 ljusår bort från jorden.

[3] Denna information användes för att skapa något som på engelska kallas Initial Mass Function (IMF) (Ursprunglig massfunktion), som är ett sätt att beskriva hur många stjärnor av olika massor som utgör en stjärnpopulation vi dess födsel. Detta ger oss en insikt i stjärnpopulationens ursprung. Med andra ord, att bestämma en noggrann IMF, samt ha en glasklar teori för att förklara IMF:s ursprung, är av grundläggande betydelse för studier av stjärnbildning.

ESO, Europeiska sydobservatoriet, är Europas främsta samarbetsorgan för astronomisk forskning och världens mest produktiva astronomiska observatorium. Det stöds av 16 länder: Belgien, Brasilien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Polen, Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland och Österrike. ESO:s ambitiösa verksamhet rör design, konstruktion och drift av avancerade markbaserade forskningsanläggningar som gör det möjligt för astronomer att göra banbrytande vetenskapliga upptäckter. ESO spelar dessutom en ledande roll i att främja och organisera samarbeten inom astronomisk forskning. ESO driver tre unika observationsplatser i Chile: La Silla, Paranal och Chajnantor. Vid Paranal finns Very Large Telescope, världens mest avancerade observatorium för synligt ljus, och två kartläggningsteleskop. VISTA arbetar i infrarött ljus och är världens största kartläggningsteleskop och VST (VLT Survey Telescope) är det största teleskopet som konstruerats enbart för att kartlägga himlavalvet i synligt ljus. ESO är en huvudpartner i ALMA, världens hittills största astronomiska projekt. Och på Cerro Armazones, nära Paranal, bygger ESO det europeiska extremt stora 39-metersteleskopet för synligt och infrarött ljus, E-ELT. Det kommer att bli ”världens största öga mot himlen”.

Mer information

Forskningsresultaten presenterades i en artikel med titeln “The bimodal initial mass function in the Orion Nebula Cloud”, av H. Drass m. fl., och publicerades i tidsskriften Monthly Notices of the Royal Astronomical Society.

Forskarteamet består av H. Drass (Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum, Bochum, Tyskland; Pontificia Universidad Católica de Chile, Santiago, Chile), M. Haas (Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum, Bochum, Tyskland), R. Chini (Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum, Bochum, Tyskland; Universidad Católica del Norte, Antofagasta, Chile), A. Bayo (Universidad de Valparaíso, Valparaíso, Chile; Max-Planck Institut für Astronomie, Königstuhl, Tyskland) , M. Hackstein (Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum, Bochum, Tyskland), V. Hoffmeister (Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum, Bochum, Tyskland), N. Godoy (Universidad de Valparaíso, Valparaíso, Chile) och N. Vogt (Universidad de Valparaíso, Valparaíso, Chile).

Länkar

Kontakter

Robert Cumming, kontaktperson för ESO:s utåtriktade verksamhet i Sverige
Onsala rymdobservatorium
Onsala, Sverige
Tel: 031 772 5500
Mobil: 070 493 3114
E-post: robert.cumming@chalmers.se

Holger Drass
Pontificia Universidad Católica de Chile / Astronomisches Institut, Ruhr-Universität Bochum
Santiago / Bochum, Chile / Germany
Mobil: +491714890578
E-post: hdrass@aiuc.puc.cl

Amelia Bayo
Universidad de Valparaíso / Max-Planck Institut für Astronomie
Valparaíso / Königstuhl, Chile / Germany
Mobil: +56 981381715
E-post: amelia.bayo@uv.cl

Richard Hook
ESO Public Information Officer
Garching bei München, Germany
Tel: +49 89 3200 6655
Mobil: +49 151 1537 3591
E-post: rhook@eso.org

Connect with ESO on social media

Detta är den översatta versionen av ESO:s pressmeddelande eso1625 som har tagits fram inom ESON, ett nätverk av medarbetare i ESO:s medlemsländer. ESON-representanterna fungerar som lokala kontaktpersoner för media i samband med ESO:s pressmeddelanden och andra händelser. ESON:s kontaktperson i Sverige är Johan Warell.

Om pressmeddelandet

Pressmeddelande nr:eso1625sv
Namn:M 42, Messier 42, Orion Nebula
Typ:Milky Way : Nebula : Appearance : Emission : H II Region
Facility:Very Large Telescope
Instruments:HAWK-I
Science data:2016MNRAS.461.1734D

Bilder

En djup titt på Orionnebulosan i infrarött från HAWK-I
En djup titt på Orionnebulosan i infrarött från HAWK-I
Höjdpunkter från en ny infraröd bild av Orionnebulosan
Höjdpunkter från en ny infraröd bild av Orionnebulosan
Juvelen i Orions svärd
Juvelen i Orions svärd

Videor

Panorering över en djup infraröd bild av Orionnebulosan
Panorering över en djup infraröd bild av Orionnebulosan
Zooma in på den djupa infraröda bilden av Orionnebulosan
Zooma in på den djupa infraröda bilden av Orionnebulosan
Jämförelse mellan synligt och infrarött ljus från Orionnebulosan
Jämförelse mellan synligt och infrarött ljus från Orionnebulosan

Se även